Allmänt om standardavtal
Ett standardavtal brukar definieras som ett avtal med i förhand formulerade villkor med syfte att tillämpas i flertalet olika avtalsförhållanden. Karakteristiskt är att villkoren inte har blivit föremål för individuell förhandling mellan parterna. På så vis rationaliseras och påskyndas varje avtalsslut vilket i sin tur minskar transaktionskostnaderna. Avtalets innehåll preciseras också vilket dessutom medför en ökad förutsebarhet och trygghet, inte minst för den part som upprättat avtalet.

De flesta företag tillämpar idag någon form av standardavtal för sin handel. Inkorporeringen kan ske på en mängd sätt och i ett antal olika faser av avtalsbindningsprocessen. Allt från en hänvisning i samband med huvudavtalets undertecknande till tryckt avtalstext på baksidan av en orderbekräftelse kan komma på fråga. Eftersom avtalsbindningsprocessen ofta innebär att avtalsdokumentation utväxlas vid en mängd tillfällen, samtidigt som inkorporering av standardvillkor ofta sker rutinmässigt, föreligger en risk att avtalsparterna utan vetskap hänvisar till olika standardavtal.

Problematiken med kolliderande standardavtal
Varje standardavtal som är ensidigt upprättat tenderar att inneha villkor som gynnar den part som författade det. I de fall båda avtalsparterna hänvisar till sina egna standardavtal finns därför en risk för motstridighet. Hur denna motstridighet ska hanteras är en fråga utan ett självklart svar. Kolliderande standardavtal, eller battle of forms som det också kallas, har nämligen inte behandlats i någon större utsträckning i svensk rätt.

Ett av de få rättsfall som berör problematiken är NJA 1916 s. 583. I målet hade säljaren hänvisat till sina standardavtalsvillkor varpå köparen i sin tur hänvisat till sina standardvillkor i accepten. HD bedömde accepten som oren och bindande avtal hade därmed inte kommit till stånd. Eftersom ingen av parterna hade påbörjat avtalsprestationerna ger rättsfallet ingen vägledning kring hur situationen ska bedömas efter det att avtalets fullgörande påbörjats eller avslutats.

I doktrinen har det presenterats ett antal olika synvinklar gällande vilken parts standardavtal som ska få företräde. Det finns i detta sammanhang inte anledning att på ett djupare plan redogöra för varje enskild författares åsikt om olika metoder. I det följande presenteras en översikt av de mest frekvent förekommande lösningsmodellerna.

De olika lösningsmodellerna

1. First shot
First shot-modellen innebär att det är den första viljeförklaringen, det vill säga det standardavtal som först inkorporerades i huvudavtalet, som har företräde. Efter att det första standardavtalet har införlivats har mottagaren en skyldighet att uttryckligen bestrida dessa. Om motparten endast väljer att översända sina egna villkor är det således, enligt first shot-modellen, inte tillräckligt för att sätta den första viljeförklaringen ur spel (Göransson, Ulf, Kolliderande standardavtal, 1988, s. 25–26).

2. Last shot
Tvärtom från ovan innebär last shot-modellen att det standardavtal som avsändes sist är det som vinner företräde. Bernitz anser att last shot-modellen är det alternativ som främst är förenligt med svensk rätt. Han menar, i ljuset av 6 § 2 st. avtalslagen, att en tillämpning av last shot-modellen ligger närmast till hands då den senare referensen till ett standardavtal är att likställas med en oren accept. Eftersom denna orena accept sedan får anses konkludent accepterad måste det senare standardavtalet äga företräde (Bernitz, Ulf, Ulf Göranson: Kolliderande standardavtal, JT nr 2-3, 1989/90 s. 363-364). Viss praxis om vad som ska anses utgöra en konkludent accept visar också att en tillämpning av last shot-modellen teoretiskt sett är förenlig med svensk rätt, se t.ex. NJA 1980 s. 46 och NJA 1946 s. 122.

3. Knock-out
Till skillnad från de föregående presenterade lösningsmodellerna ser knock-out modellen (eller sammanjämkning som den ibland kallas) inte standardavtalen som odelbara. I stället erbjuds ett synsätt där villkoren från bådas håll jämkas samman. Ifall det finns villkor som är helt oförenliga med varandra får rätten tolka och fylla ut dessa delar, exempelvis med grund i den dispositiva rätten. Metoden återfinns i artikel 2.1.22 UNIDROIT Principles, artikel 2:209(1) PECL och artikel II.-4:209 DCFR.

4. Situationsanpassad lösning
En annan lösning på problemet som växt fram är att göra en bedömning i det enskilda fallet.

Utgångspunkten är här att bedöma den enskilda avtalssituationen utifrån faktorer såsom vilken lösning som främst är förenlig med dispositiva rättsregler och vad som är normalt för avtalstypen. Det kan även vara av intresse att undersöka hur standardavtalen har blivit införlivade samt om någon av parterna särskilt har fäst vikt vid att det egna standardavtalet skulle gälla i avtalsförhållandet.

Vilken modell bör ges företräde?
De sedvanliga rättskällorna lag, praxis och doktrin, ger för svensk rätts del inga tydliga indikationer för vilken lösning som ska ges företräde. Frågan är omdiskuterad och det finns inget självklart svar. En naturlig utgångspunkt är att upprätthålla sig vid last shot-modellen och dess någorlunda överensstämmelse med avtalslagen.

Trots att last shot-modellen i viss mån är möjlig att förena med de etablerade avtalsrättsliga principerna är det i realiteten sällan möjligt att kategorisera de olika standardavtalen etiketten anbud och accept. Det är också svårt att anse att någon av parterna kan ha varit i ond tro så länge ingen direkt reflekterat över motpartens standardavtal. För att avgöra problematiken utifrån 6 § 2 st. avtalslagen måste situationen därför i princip pressas in i rekvisiten.

Last shot-modellen är också, likt first shot-modellen, statisk på så vis att någon av parterna får igenom alla sina villkor, medan den andre helt får ge upp sina. Även om ett sådant synsätt underlättar förutsebarheten kan det te sig strängt att den ena parten alltid behöver underkasta sig den andres villkor. Att låta tidsföljden som parterna har hänvisat till varje standardavtal få avgörande betydelse kan vidare upplevas som godtyckligt. I de fall parterna har översänt sina standardvillkor rutinmässigt blir det i princip slumpen som får styra lösningen av det enskilda fallet.

En friare tolkning ger en större möjlighet att ta hänsyn till det enskilda fallets egenheter. Vid tillämpning av den situationsanpassade lösningen är det olika faktorer från fall till fall som styr vilket standardavtal som ska äga företräde framför det andra. Hänsyn kan exempelvis tas till hur kollisionen mellan standardavtalen uppkom, vilket av dessa som främst ligger i linje med dispositiva rättsregler och vilken part som får anses ha varit mest försumlig. Bedömningen blir här mindre mekanisk eftersom domstolen eller skiljenämnden ges fler verktyg för att hantera frågan.

I vissa fall kan tänkas att den situationsanpassade lösningen inte erbjuder någon direkt lösning. Det kan exempelvis vara svårt att urskilja något som talar för att det ena standardavtalet ska tillämpas framför det andra när det visar sig att parterna bär lika skuld till den uppkomna situationen och båda parternas klausuler avviker från dispositiv rätt. I en sådan situation är det lämpligt att avgöra frågan utifrån knock-out modellen eftersom en sammanjämkning i största möjliga utsträckning behandlar parterna likvärdigt. Att betrakta båda standardavtalen som avtalsinnehåll sätter på så vis den verkliga partsavsikten vid avtalets ingående i fokus.