Det är slutet på september. Jag befinner mig på utbytestermin i Italien och är på helgutflykt i Dolomiterna, de italienska Alperna. Runt omkring tornar bergen upp sig. De inger ett lugn. En känsla av beständighet och trygghet. Långtifrån den våldsvåg som under samma tidpunkt utspelar sig i Sverige med skjutningar och sprängningar nästan varje dag.

Rättsstat under press

Det brukar sägas att statens allra mest centrala uppgift är att skydda medborgarna från våld. Men där tycks den svenska rättsstaten krackelera under de senaste årens allt intensivare gängkriminalitet. Det sätter stor press på landets domstolar och gör att det är viktigare än någonsin med hög kapacitet och kompetens inom dem.

Tyvärr kännetecknas domstolarna inte av hög kapacitet och högt söktryck av kvalificerade kandidater. Sex av tio domstolar misslyckades 2022 med att nå upp till regeringens mål om rimliga handläggningstider. Redan för fem år sedan varnade Domarrekryteringsutredningen för att det “kommer uppstå en påtaglig brist på domare med allvarliga konsekvenser för samhället”. Domarbristen är redan här och fördjupas i takt med att antalet nyutexaminerade juriststudenter som söker ting minskat. Varför är det så?

Hela rättskedjan måste stärkas

Jag tror det finns flera faktorer som bidrar till en perfekt storm för ett domstolsväsende som inte fungerar som det behöver göra:

För det första har politiken misslyckats med att stärka upp hela rättskedjan. Med all rätt har polis och åklagare fått stora tillskott i statsbudgeten medan domstolarna inte har stärkts i närheten av vad som krävs för att få ordning på situationen. Det här är ett misslyckande eftersom hela rättskedjan - och kriminalpolitiken - hänger ihop. När politikerna ökar repressionen i samhället genom att stärka de brottsbekämpande krafterna ökar det naturligtvis även trycket på domstolarna som hanterar de målen.

De resurserna har domstolarna inte fått i tillräcklig utsträckning vilket lett till en på flera tingsrätter ohållbar arbetssituation som skrämmer bort många som annars hade varit intresserade, och kvalificerade, av att jobba på domstol. Resultatet blir en negativ spiral där jurister inte vill jobba inom ett överbelastat domstolsväsende med lägre lön än i byrå- och bolagsvärlden samtidigt som problemet fördjupas just av den domarbrist det här i sig bidrar till.

Lönerna i domstolsväsendet har halkat efter

För det andra kan heller inte lönefrågan negligeras när det kommer till kompetensförsörjningsbasen för flertalet av framtidens domare: nämligen tingsnotarierna. Från att ha varit en prestigeposition att söka efter examen är trenden idag snarare att allt fler studenter väljer att inte sitta ting. Som student som själv stått inför valet och kvalet mellan att sitta ting, jobba på byrå eller bolag är det inte svårt att förstå varför.

Förutom att tingsrätternas löfte om att erbjuda bättre work-life-balance än advokatbyråer inte längre stämmer i och med överbelastningen, har heller inte lönerna hängt med. Jag har själv blivit erbjuden ingångslöner som med marginal överstiger 10.000 kronor gentemot vad en tingsnotarie tjänar. I en lågkonjunktur och ekonomi där det är svårare än på mycket länge att spara ihop till sin första bostadsrätt är detta naturligtvis en oerhört viktig faktor i vilka slags jobb juriststudenter söker sig till efter examen.

Att tingsnotarier har relativt låga löner har ofta motiverats med att det ska ses som en slags betald praktik som sedan kvalificerar en till mer kvalificerade och bättre betalda tjänster. Det här argumentet fungerar inte längre om man vill få fler studenter att bli tingsnotarier. Dels har det i den moderna juristbranschen visat sig att tingsmeriteringen, om än bra, oftast inte är nödvändig för kvalificerade juridiska arbeten. Löneutvecklingen gentemot de som sedan eventuellt blir assessorer och liknande är generellt också sämre än för studenter som redan från början börjar jobba på byrå eller bolag.

Fler vägar till att bli domare behövs

Lägg därtill att den traditionella domarbanan i stor utsträckning faktiskt i praktiken inte ens används till att utbilda personer som genuint vill bli domare. Istället handlar det ofta om personer som egentligen gör det för att det finns ett krav inom staten och myndigheter på att vara assessor och liknande.

Vad är då lösningen? Här krävs gemensamma ansträngningar från såväl domstolar som regering och riksdag. Förutom att stärka den del av rättskedjan som utgörs av domstolar är jag övertygad om att det även behövs fler alternativa vägar in i domaryrket. I dag finns det ett system med adjungerade råd där personer som inte gått den traditionella domarbanan men är erfarna och kvalificerade kan börja arbeta som domare. Fler sådana vägar behövs.

I en idealvärld hade den svenska rättsstaten stått lika stabilt som de italienska bergen. Det är hög tid att laga de sprickor som finns innan den klyvs itu.