Foto: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

I måndags föll domen i det uppmärksammade målet om mordet på en 15-årig flicka i Stureby. En pojke och en flicka dömdes till ett år och åtta månaders sluten ungdomsvård för mord respektive anstiftan till mord. Ett straff som i vissas ögon var alldeles för kort.

Paul Arnell dömde i målet och för att gjuta olja på vågorna gick han ut i media och uppmanade alla att lämna de dömda ungdomarna i fred. Ett relativt ovanligt drag från en domare. InfoTorg Juridik åkte till Södertörns tingsrätt för att prata om vad som låg bakom det beslutet.

– Ja, det var kanske ovanligt, säger han, men vi fick många påtryckningar från allmänheten med krav på att vi skulle ge långa frihetsberövanden. Det var de i människan så djupt rotade hämndtankarna kom upp. Det är ju ett sätt som är vanligt för allmänheten att resonera – man ställer straffet i relation till brottet, och tänker att ett riktigt allvarligt brott måste få ett riktigt långt straff. Men vi ser det inte riktigt på det sättet.

Det där är väl rester från en rättsfilosofisk epok som försvann för länge sen?

– Ja, det är absolut på det sättet. Det var därför jag gick ut i media, för att skydda de här ungdomarna. Jag tycker att man ska läsa domen innan man tar ställning, och undvika den här typen av opportunistiska pöbelresonemang. Jag har full förståelse för de anhöriga till flickan som mördades och deras lidande, men det är inte det som det här handlar om.

Det verkar finnas en bristande förståelse för varför man skiljer på unga och vuxna kriminella när påföljden bestäms. Är det ett problem, tycker du?

– Ja, det är ett problem att allmänheten, och därmed media, inte förstår hur domstolarna resonerar. Vår utgångspunkt är ju att förhindra brott. Det bästa sättet är att från början stävja brottsligheten genom att fånga upp de unga lagbrytarna innan de börjar med kriminalitet, och när de väl förfallit till kriminalitet så gäller det att försöka stödja och hjälpa dem så mycket som möjligt för att avbryta deras kriminella tänkande. Det gör man med vård och behandling. De unga vuxna som man sätter in i fängelse får en massa negativa följder av detta – dels träffar de andra kriminella som de blir insyltade med, dels blir självförtroendet sämre ju längre man är frihetsberövad. Detta är särskilt uttalat när det gäller ungdomar, där är det extra viktigt. Ungdomar befinner sig ju i en utvecklingsfas.

Var det svårt att bestämma påföljden i Sturebyfallet?

- Det vi hade att välja mellan var tio års fängelse eller livstid, om det hade varit en vuxen som dömdes. HD har sagt att livstidsstraff ska vara förbehållet de mest allvarliga brotten – när det finns inslag av saker som rasism eller tortyr, eller när det är ovanligt brutalt, som i fallet med flickorna som misshandlades och sedan lämnades att frysa ihjäl på Hallandsåsen 2004. Därför landade vi på tio år. En ungdom får en fjärdedel av en vuxens straff, vilket blir två och ett halvt år, och man måste också ta bort den tredjedel av tiden då en vuxen kan få villkorlig frigivning - alltså ett år och åtta månader. Det där har massmedia ondgjort sig över, eftersom det anses för milt, men det är så vi räknar. Vill man ändra hur rättssystemet ser ut, då får man ändra lagstiftningen.

Du pratar om att man måste ta hänsyn till ungdomar och vikten av stöd. Har du ett särskilt intresse för ungdomsbrottslighet?

– Jag har varit intresserad av ungdomar och ungdomars kriminalitet sen jag började min domarbarna, jag har dömt många mål av den typen. Jag har själv fyra barn, och dessutom har jag träffat många ungdomar genom åren eftersom jag har hållit på med tyngdlyftning. Jag tycker att det är skojigt att träffa ungdomar, det är uppfriskande och befriande att få se den unga generationens syn på sin tillvaro och framtiden. Dessutom är unga lagöverträdare mer formbara än vuxna, det är lättare att hjälpa dem in på rätt väg.

Du har jobbat inom rättsväsendet sedan mitten av 1970-talet och varit domare sedan 1990. Hur tycker du att ungdomsbrottsligheten har förändrats genom åren?

– Den har blivit råare, den har ändrat karaktär. På 70-talet var inte våldet inte lika allvarligt, det var mer knytnävsslagsmål, och när någon föll till marken avslutades det. Nu kan det fortsätta med slag och sparkar och även knivhugg i värsta fall. Vi har ju en annan social struktur nu än vad vi hade på 70-talet - ökad invandring och ökad problematik ute i samhället. De ungdomsbrottslingar som vi ser idag kommer från problemfyllda hem. Ofta är det så att de lever med en mamma och inte har någon manlig förebild eftersom deras pappa har lämnat hemmet. Ibland förekommer missbruk i hemmet, ibland ekonomiska problem. Många har också tillkortakommanden av olika slag – egen missbruksproblematik, diagnoser som ADHD, lässvårigheter. Sådant där visar sig tidigt, men samhället har inte ingripit tidigt nog och gett de här ungdomarna rätt stöd. Och då är det lätt att de söker likasinnade kamrater som har samma typer av problem, och då är de lätta att plocka upp av kriminella nätverk. Och det är den utvecklingen vi ser mer och mer av.

Vad tycker du att man ska göra för att bryta den trenden?

- Botmedlet är att man går ut på fältet och socialförvaltningen och deras organisation. Fler socialsekreterare ut på fältet, fler närpoliser som lär känna ungdomarna - man hotar inte och slår inte den man känner. Redan i skolan och förskolan bör man fånga upp de ungdomar som visar problem av det här slaget, så att man kan hjälpa dem. Många ungdomar gör allt efter sin förmåga för att hänga med i skolan men lyckas ändå inte - då sänks deras självförtroende, och de söker sig till andra grupper för att få bekräftelse. I de kriminella gängen får de en trygghet och en närhet som det inte kan få på andra sätt.

Tycker du att det görs tillräckligt mycket?

– Nej, uppenbarligen inte. Många kriminologer och samhällsforskare säger att det är just dessa åtgärder som behövs. Men många av dem kostar pengar, och politiker är mer benägna att satsa på kortsiktiga lösningar än att ha det här långa perspektivet. Trots att det kostar tusentals kronor att han någon i fängelse eller sluten ungdomsvård per dygn. Om man kan rädda en ungdom från långvarig kriminalitet, som många hamnar i, kan man spara samhället miljoner. Det finns en utredning som visar på just detta.

Om vi återgår till att du gick ut i media efter Sturebydomen - vad anser du att domarens roll i media är?

– Jag tycker att domare ska gå ut mer i media. Dels redovisa sina ställningstaganden i enskilda domar som väcker allmänt intresse, dels berätta lite mer om hur rättssystemet fungerar och hur domstolar fungerar. Vi ska inte sitta på våra piedestaler, vi ska gå ut bland allmänheten, få kontakt och förankra vårt arbete där.

Känns det som att du är ensam i domarkåren om att ha den attityden?

– Ja, så är det väl lite. Det är en gammal tradition i det här yrket som lever kvar: det är domen som gäller, det är den man ska läsa och bilda sig en uppfattning utifrån, och det ska räcka. Och det är riktigt i och för sig, men det hindrar inte att man kan göra en del förtydliganden i massmedia och förklara hur man har resonerat, och vad som ligger till grund för de resonemangen.

Och du anser att denna typ av förtydliganden är viktiga att göra?

- Ja, för allmänt är det så att om man inte deltar i debatten i massmedia så växer det fram spekulationer i olika riktningar. Media uttolkar allmänhetens syn på domstolarna och vår rättskipning - det är det som kallas för det allmänna rättsmedvetandet. Det brukar avlägsna sig mer och mer från det som gäller enligt lag och praxis om massmedia får styra, med utgångspunkt från vad de tror om allmänhetens uppfattning. Därför är det viktigt att vi är med i debatten så att vi får moderera och sansa och förklara varför vi gör som vi gör.

Tycker du att det märks en utveckling åt något håll när det gäller domarnas öppenhet?

– Vi får ju in allt yngre domare, och dessutom förändras könsfördelningen eftersom det är allt fler kvinnor som blir domare. Jag kan bara hoppas att det leder till en ökad öppenhet, men än så länge kan jag inte säga att jag ser något tydligt tecken på förändring.

Hoppfull men sansad, alltså. Och med en genuin medkänsla för såväl offer som förövare. En sund inställning, tänker jag, och efter att Paul Arnelll har visat mig Södertörns tingsrätts tyngdlyftningsrum säger vi farväl.