Stockholms tingsrätt handlägger en inte obetydlig del av landets dispositiva tvistemål. Jag vill därför kommentera en del av Pontus Ewerlöfs synpunkter.

Låt mig först säga att jag i allt väsentligt är överens med Pontus Ewerlöf när det gäller hur beredningen av tvistemål bör ske. Det är emellertid enligt min mening inte korrekt att – som Pontus Ewerlöf gör – hävda att tingsrätterna glömt bort den del av den s.k. EMR-reformen som innebär vissa förändringar av rättegångsbalkens regler om förberedelse av tvistemål.

Sedan de nya reglerna infördes har de flesta tingsrätter – bl.a. tingsrätterna i Stockholmsområdet – arbetat aktivt med att skapa rutiner för att använda bestämmelserna i 42 kap. rättegångsbalken fullt ut. Som exempel på detta arbete kan nämnas ett projekt som bedrivits i Stockholms tingsrätt i syfte att garantera en effektiv och högkvalitativ handläggning av tvistemålen. De diskussioner bland tingsrättens domare som projektet lett till har utmynnat i ett antal rekommendationer rörande vad som i normalfallet bör gälla vid tvistemålshanteringen vid domstolen.

Det är naturligtvis upp till den enskilde domaren att från fall till fall bestämma hur förberedelsen av ett tvistemål ska bedrivas men den uppföljning som gjorts inom tingsrätten visar att rekommendationerna i mycket hög utsträckning används.

Bland rekommendationerna kan nämnas att tidsplaner i målet ska upprättas senast i samband med det muntliga förberedelsesammanträdet, att tid för huvudförhandling som huvudregel ska bestämmas vid detta sammanträde och att parter och ombud då ska kallas till huvudförhandlingen. En annan rekommendation är att förberedelsen i målen som huvudregel ska förklaras avslutad med stöd av bestämmelsen i 42 kap. 15 a § rättegångsbalken.

Att driva förberedelsen i komplicerade och omfattande tvistemål framåt effektivt och med kvalitet är många gånger en svår och krävande uppgift, särskilt som parter och ombud – i vart fall på ena sidan av tvisten – inte sällan kan vilja försena och försvåra handläggningen. Det finns säkert flera mål där förberedelsen hade kunnat skötas på ett stramare sätt från domstolens sida och tingsrätterna måste fortsätta sitt arbete med att förbättra och effektivisera förberedelsen av tvistemål. Det är dock ingen tvekan om att de bestämmelser som EMR-reformen innebär i detta hänseende är en mycket levande materia på landets tingsrätter och på intet sätt bortglömda!

Avslutningsvis kan något sägas om de generella handläggningstiderna för dispositiva tvistemål vid tingsrätterna. Jag är medveten om att uppgifter om handläggningstider inte omedelbart ger en bild av hur väl tingsrätterna klarar av att hantera mer omfattande tvistemål men uppgifterna säger ändå en hel del om utvecklingen i stort.

Handläggningstiderna mäts som omloppstider, dels genom att en mediantid tas fram, dels genom att genomsnittstiden för 75 procent av samtliga mål mäts. Omloppstiderna varierar naturligtvis mellan domstolarna men den nedåtgående trenden är tydlig. Som exempel kan nämnas att medianomloppstiden för dispositiva tvistemål vid Stockholms tingsrätt under första halvåret 2008 var 4,7 månader medan 75 procent av målen avgjordes inom 12,3 månader. Under första halvåret 2011 var medianen 3,7 månader och 75 procent av målen avgjordes inom 7,8 månader. En liknande positiv utveckling kan iakttas på de flesta tingsrätter runt om i landet.

Anders Eka

Lagman i Stockholms tingsrätt