Historien är en tragedi. Det är en tragedi för de unga föräldrarna, det är en tragedi för läkaren, det är en tragedi för människor i livets slutskede.  Och det är en tragedi för rättsväsendet.  Kanske är det en tragedi för oss alla.

Händelsen har förmodligen skadat förtroendet rejält. Först och främst mellan sjukvårdspersonal och jurister. Ty båda grupperna gjorde som yrkeskårer brukar göra. Hejade på det egna laget.

Sjukvårdspersonalen slöt upp bakom läkaren och blev orolig för att man inte längre kan ge smärtlindring i livets slutskede utan att riskera åtal för dråp. Jurister slöt upp bakom åklagaren och påpekade att hon inte gjort något fel. Hon har enbart gjort det som lagen kräver av henne.

Och juristerna har förstås rätt. Ty det är ju som Johan Hirschfeldt uttryckte det på Nordiska Juristmötet nyligen: Jurister är en ”regelorienterad grupp”.

Men kanske har händelserna kring narkosläkaren också skadat allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Ty allmänheten resonerar ju ungefär så här:

Vad är motivet? Varför skulle en uppskattad och omvittnat duktig läkare med flit ta livet av ett litet barn? Av ondska? Knappast troligt, såvida läkaren inte blivit galen.

Återstår då det motiv som också åklagaren lite svävande berört. Av barmhärtighet? Om läkaren förkortat barnets liv måste det ha varit av barmhärtighet, eftersom barnet ändå skulle avlidit några timmar senare. Om läkaren alltså förkortat barnets liv för att minska lidandet, har hon gjort något mänskligt och bra. Och det är fel att hon ska straffas för det.

Resonerar en del och kan inte förstå juristernas ”regelfetischism”. Läkaren själv förnekar att hon skulle ha förkortat det lilla barnets liv.

Vad var det då som hände för tre år sen?

I maj 2008 kommer en ung gravid kvinna in på Karolinska Universitetssjukhuset med blödningar. Hon skickas hem med ett recept mot sura uppstötningar. Några dagar senare kommer hon in på Astrid Lindgrens barnsjukhus med nya blödningar, och föder en liten flicka, femton veckor för tidigt. Den lilla flickan väger bara 800 gram och läggs i respirator samt får dropp.

Av misstag ger en sjuksköterska vid ett tillfälle en för hög dos koksaltlösning. Sjuksköterskan medger misstaget men uppger att hon var stressad av den hårda arbetsbelastningen på avdelningen Hon hade sett hur barnkompetensen stadigt minskat samtidigt som patienterna blev mindre och skörare, säger hon enligt Svenska Dagbladet.

”Det var ont om personal, särskilt erfaren sådan och många mycket svårt sjuka barn i mer eller mindre livshotande tillstånd, varav det nu aktuella barnet var ett”, skriver tidningen.

Den lilla flickans tillstånd försämras ordentligt och hon får blödningar i hjärnan och kraftiga kramper. Hjärnskadorna är nu så svåra att läkarna vill avbryta behandlingen.

Föräldrarna säger nej. Behandlingen fortsätter därför.

Föräldrarna är vid det här tillfället ”hatiskt” inställda till sjukhuset och dess personal, uppger sjukvårdspersonal i förhören.

I september går föräldrarna under stor ångest slutligen med på att respiratorn ska stängas av. Klockan är 16.20 lördagens den 20 september år 2008. Dödskampen tar över fem timmar och den lilla barnkroppen krampar oavbrutet framför ögonen på föräldrar och andra anhöriga.

Stämningen i salen där flickan ligger är spänd. I rummet befinner sig över tio personer. Förutom läkaren och två undersköterskor är det släktingar till barnets föräldrar. Alla är mycket upprivna.

Enligt förhören med läkaren säger hon att föräldrarna bett henne att ”avsluta det här” eftersom situationen var så plågsam. Särskilt pappan till den lilla flickan vädjar till läkaren att göra något. Hon svarar att det inte är hennes uppgift  ”…att avsluta ett liv. Det gör naturen, Gud eller nån annan”.

Läkaren hade lagt fram tre sprutor på ett bord. En med sömnmedlet tiopental, en med morfin och en med stesolid. Hon gjorde i ordning sprutorna själv eftersom det var personalbrist och någon sjuksköterska inte fanns att tillgå. Hon förklarar i polisförhören:

”…eftersom jag inte skulle behöva stå ensam med ett krampande barn, hysteriska föräldrar och oro i salen.”

Men ingen av sprutorna kom till användning. Efter drygt fem timmars dödskamp dör barnet. Läkaren rengjorde därför själv sprutorna när det hela var över, uppger hon.

Föräldrarna polisanmäler sjukhuset och begär en obduktion. Obduktionen visade att den lilla barnkroppen innehöll mycket stora doser tiopental och morfin. Så stora, enligt viss expertis, att de måste ha orsakat flickans död.

Läkaren greps av polis i mars 2009 under uppseendeväckande former på sin arbetsplats. Åklagaren som fattade beslutet heter Elisabeth Brandt och hon utsattes för en orkan av kritik från såväl läkarhåll som medier och allmänhet.

Någon vecka senare häktades narkosläkaren vid Solna tingsrätt misstänkt för mord, alternativt dråp.  Medieuppmärksamheten fortsätter och till slut tröttnar Elisabeth Brandt och hoppar av. Hon ersätts av Peter Claesson.

Trots kritiken bestämmer han sig för att driva åtalet. Experter från Sverige och utomlands har kallats in för att ge sina utlåtanden. Det bestäms slutligen – efter tre år – att rättegången blir av i september 2011.

Turerna kring den här historien har varit många och förklarar i viss mån varför det tagit så lång tid innan det blir rättegång. En av förklaringarna – kanske den mest banala - är att advokaterna har mycket att göra. När jag ringde Solna tingsrätt i våras uppgavs att det gäller att hitta förhandlingsdagar då advokaterna, Peter Althin som är målsägandebiträde och Björn Hurtig som är försvarare, kan närvara. Hurtig är ju, som alla vet inblandad i en annan stor ”mediehändelse”, nämligen ståhejet kring Julian Assange. 

Åklagaren måste nu i den kommande rättegången bortom rimligt tvivel bevisa:

1. Att överdoserna av tiopental och morfin var dödsorsaken.
2. Det var narkosläkaren som gav dosen/doserna.
3. Hennes avsikt var att döda barnet.

Lyckas åklagaren med detta ska läkaren dömas för dråp. Men vägen dit är lång och stenig. Till exempel har en av alla experter, som kallats in för att ge en säker förklaring till de höga doserna, i dagarna ändrat sig. Och säger att det finns en liten risk för att de stora doserna tiopental tillförts barnkroppen efter dödsögonblicket.

Det betyder i så fall att åklagarens uppförsbacke i det här målet inte bara är lång och stenig. Den är dessutom, precis som den avhoppade åklagarens efternamn:

Brant.