Louis De Geer (från Hildebrand Sveriges historia)

LÄS MER

»

Justitieministrar under 202 år

»

Från De Geer till Löfgren

»

Från Undén till Kling

»

Från Geijer till Ask

VERKTYG

»

Tipsa en vän

E-postadress att skicka till
Ditt namn
Skicka

1809-1810 Carl Axel Wachtmeister (1754-1810)

Sveriges förste justitiestatsminister, greve Carl Axel Wachtmeister, var son till en amiral. Han utnämndes till En af rikets herrar redan vid 28 års ålder. Titeln innebar en värdighet av samma rang som riksrådet, som alltid hade varit ett ämbete. Om Wachtmeister skrivs att ”hans yttre var mindre behagligt och att hans begåfning var mera af solid och nyttig än af spirituell och underhållande art”.

Fem år senare, vid 33 års ålder, utsågs Wachtmeister till riksråd och innehavare av riksdrotsämbetet. Därmed hade han ”öfverinspektionen af justitieväsendet på alla orter” och var president i Svea hovrätt samt ”de öfriga hofrätterna”. Ytterligare två år senare utnämndes han till medlem av den nyinrättade Högsta domstolen. I och med antagandet av 1809 års regeringsform upphävdes titeln drots och Wachtmeister utnämndes till justitiestatsminister. Han vakade över och ivrade för lag och rätt samt hushållning med statens medel. Han innehade ämbetet fram till att han avled av sjukdom vid 55 års ålder. Dessförinnan nekades han avsked.

1810-1829 Fredrik Gyllenborg (1767-1829)

Wachtmeister ersattes av greve Fredrik Gyllenborg. Gyllenborg var redan som barn fänrik i armén, men övergick till studier. Han var tidigare bland annat justitiekansler och justitieråd. Även Gyllenborg kom att inneha ämbetet resten av sitt liv.

Om Gyllenborg har sagts att han inte hade någon större juridisk bildning eller mer framstående begåvning, men han ”var allmänt aktad för stor samvetsgrannhet och redbarhet”.

1829-1840 Mathias Rosenblad (1758-1847)

Läkarsonen och greven Mathias Rosenblad tillträdde ämbetet efter Gyllenborgs död. Han avgick som justitieminister vid 82 års ålder. Rosenblad var betraktad som det främsta stödet för kung Karl Johans strängt konservativa politik och var länge ett mål för oppositionens angrepp.

En politisk motståndare gav honom vid hans död erkännandet att han var överlägsen som ämbetsman, fylld av outtröttlig verksamhetsdrift och att han hade ett ordningssinne utan pedanteri i såväl stort som smått.

1840 Greve Mauritz Posse (1792-1850)

Greve Arvid Mauritz Posse upprätthöll justitiestatsministerämbetet några månader under 1840. Han hade en mycket svag ställning och lämnade därför sin post, men återkom som justitiestatsminister mellan 1846 och 1848. Denna gång begärde han avsked på grund av sjukdom.

1840-1843 Carl Peter Törnebladh (1774-1844)

Efter Posse tillförordnades tidigare justitieombudsmannen och justitiekanslern Carl Peter Törnebladh. Han ansågs på sin tid vara en av de skickligare juristerna inom landet. ”Något större krafttillskott till ministären betecknade den åldrige mannens inträde däri icke”. Törnebladh tog avsked från ämbetet 1843 och avled året efter.

1843-1844 Lars Herman Gyllenhaal (1790-1858)

Lars Herman Gyllenhaal tillträdde därefter posten som justitieminister med stor ovilja. Avgick efter bara ett år, när Oscar I blev kung.

1844-1846 Johan Nordenfalk (1796-1846)

Gyllenhaal efterträddes av friherre Johan Nordenfalk. Denne lär ha föreslagit bildandet av Sveriges allmänna hypoteksbank, som bildades 21 år efter hans förslag. Nordenfalk var en man med ”ljust och redigt förstånd, stor förmåga att uttrycka sig och att leda förhandlingar, af strängt konstitutionell och i allmänhet liberal läggning, men motståndare till den 1845 genomförda lagen om kvinnans lika arfsrätt, som därför kontrasignerades av en annan ledamot af statsrådet”.

1848-1856 Gustaf Sparre (1802-1886)

Under de åtta följande åren hette Sveriges justitiestatsminister greve Gustaf Sparre. Han var son till en major, sonson till en generallöjtnant och dotterson till riksrådet Carl Bonde. Sparre utnämndes troligen för att tona ner de kritiserade konservativa strömningarna i tidigare ministärer. Han blev känd för att sakna en markerad politisk ståndpunkt, men var dock alltjämt konservativ. Sparre föreslog bland annat att tryckfrihetsförordningen skulle exkluderas från Sveriges grundlagar.

1856-1858 Claës Günther (1799-1861)

Efter Sparre utsågs justitierådet Claës Günther till justitieminister. Han var frisinnad och självständig i sina åsikter och gjorde sig känd som en duglig ämbetsman.

1858-1870 Louis De Geer (1818-1896)

Näste justitiestatsminister Louis De Geer ville studera konst och litteratur, men valde juridik för att säkra sin framtida försörjning. Fadern hade förbrukat familjens stora rikedomar på att försörja konstnärer och musiker och på experiment inom jordbruket.

De Geer erbjöds justitiestatsministerämbetet vid 38 års ålder. Han avböjde med hänvisning till sin ringa ålder och sina begränsade politiska erfarenheter. Ett par år senare lotsade han, i sin egenskap av ordförande i konstitutionsutskottet, en proposition som gav kronprins Karl regentskapet under kungens så kallade sjukledighet – utan att det var i strid mot grundlagen.

De Geer utsattes därefter för en formidabel övertalningskampanj för att ställa upp som justitiestatsminister. Han accepterade ämbetet två år efter att han först erbjudits det. Kritiken var omfattande mot att en ung man fått den viktiga posten. Hans 12 år på posten har haft en genomgripande betydelse i vår historia.

De Geer ledde, tillsammans med finansminister Johan August Gripenstedt, Sveriges utveckling mot ett modernt samhälle. De lade tillsammans grunden för Sveriges 100 år med världens högsta tillväxt. Han genomförde också en rad reformer. Han avskaffade ståndsriksdagen till förmån för tvåkammarriksdagen samt införde religionsfrihet, ogift kvinnas myndighet, avskaffande av husaga, ny konkurslag och en ny strafflag.

Ministären De Geer fick också avslag på förslag, bland annat en proposition om dödsstraffets avskaffande. Det avskaffades först 53 år senare.

Louis De Geer avgick efter att kungen använt hans ord i en övertalning. Han tog helt enkelt konsekvenserna av att övertalningen misslyckades. Året efter avgången tackade han nej till att återinträda, det gjorde han också fyra år senare då näste kung, Oscar II, bad honom återkomma.

Skälet till att De Geer var eftertraktad var hans starka ledarskap, varigenom han i praktiken var regeringschef. Efter hans avgång uppstod en diskussion om nödvändigheten av ett statsministerämbete. Louis De Geer stod modell för ämbetet som formellt inrättades1876. Han ställde av ansvarskänsla upp som Sveriges förste statsminister parallellt med att han också var den förste justitieministern, men avgick 1880. Louis De Geer dog 16 år senare vid 78 års ålder.

1870-1874 Axel Adlercreutz (1821-1880)

Den tidigare civilministern Axel Adlercreutz var det starkaste namnet i statsrådet och övertog därför justitiestatsministerposten efter De Geer. Adlercreutz visade mycket bestämdhet och ”var i sitt uppträdande städse fast och orädd”. Han verkade för ny sparbankslag och förbättringar i fångvården.

1874-1875 Edvard Carleson (1820-1884)

Justitierådet Edvard Carleson ryckte sedan under ett år in som Sveriges näst sista justitiestatsminister, på begäran av Oscar II. Carleson var enligt De Geer ”en man af den redligaste och ridderligaste karaktär, utomordentligt skarpsinnig jurist och lagstiftare, kunskapsrik och med omfattande politisk blick, men tämligen hetsig och kort om hufvudet”

1875-1876 Louis De Geer (1818-1896)

Den siste justitiestatsministern hette, precis som den förste justitieministern, Louis De Geer. Se ovan 1858-1870.

Källor: Wikipedia och Nordisk familjebok